Berättelsen om Anton

När vardagen blir ett hinder – och hur det kunde ha varit annorlunda

Ibland är det enklaste det bästa. När Anton fick ett överdrag var hans glädje över att kunna komma ut helt fantastisk.

Antons mamma Karin berättar:

"Jag minns det fortfarande som om det var igår, även om det är många år sedan nu. Min son Anton är runt 30 idag, men när han var liten var varje vinterdag en utmaning.

Jag var ensam hemma med tre barn; Anton och hans två småsyskon. Anton är svårt multifunktionshindrad, och det krävdes så mycket bara för att få honom ut genom dörren.

Först skulle småsyskonen kläs på. Overaller, vantar, mössor, halsdukar, stövlar... Ja, ni vet hur det är. Sen var det Antons tur. Han kunde inte hjälpa till själv överhuvudtaget, och hans kropp var så skör. Det gick inte att bara klä på honom lite snabbt, hans ben riskerade att brytas om man råkade vinkla dem fel. Och åkpåsen, den var en kamp i sig. Att få den på utan att skada honom... jag var genomsvettig varje gång.

Och sen, när jag väl fått på honom åkpåsen, lyft honom till rullstolen, fått på mössa, vantar, jacka – då hade syskonen hunnit springa runt och slängt av sig hälften av kläderna och det var dags att börja om igen.

Någon gång sa en vän till mig: "Varför börjar du inte med Anton?" Men om jag gjorde det, så blev han alldeles genomsvettig innan vi ens hann ut. Och då frös han istället. Det blev alltid någon som frös. Oftast var det jag. Jag var blöt av svett när vi väl kom ut, och sen höll jag på att frysa ihjäl ute.

Många gånger stannade vi inne istället. Jag orkade helt enkelt inte. Det blev för mycket. Och det var inte bara kylan eller kläderna. Det var det där att inte kunna röra sig fritt, att inte kunna slinka in i en affär eller ta en spontan promenad, för det gick inte att få av och på åkpåsen utan att behöva lyfta och greja. Det var så tungt, både fysiskt och i hjärtat.

När jag, för något år sedan, fick reda på att täcket fanns var min första tanke ”Tänk om det här hade funnits när Anton var liten…”

Det här täcket hade förändrat så mycket. Vi hade kunnat komma ut. Göra saker. Bara det där enkla som att känna vinden i ansiktet, få vara ute i regn, sol, snö som han älskar. Och nu, när han bor på gruppboende, så händer det nästan aldrig. Det är för lite personal eller för mycket stress. Och det gör mig så ledsen.

Det här är inte bara ett täcke utan öppnar en ny värld. Täcket ger frihet tillbaka till människor som annars tvingas vara kvar inne. Det här gör skillnad – på riktigt. Det är snabbt, enkelt, värdigt. Och det hjälper inte bara personen i rullstol, det hjälper assistenter, anhöriga, föräldrar. Det gör att fler faktiskt kan få komma ut. Det är frihet, livskvalitet, det är mindre stress, färre tårar och fler skratt.

Jag önskar så innerligt att täcket funnits då. För Anton, för hans syskon och för mig. Men jag är så innerligt glad att det finns nu. För alla andra som kämpar, precis som vi gjorde."

/Karin